|
Honda ST 1300 Pan European, 2002
Mina första
körintryck
Under
påskhelgen 2004 kom första tillfället till provkörning.
Det låg fortfarande en hel del snö kvar här uppe i Umeå,
men vägarna hade varit torra i ett par veckor. Bara fem grader i
luften, men solen värmde från en klar himmel på eftermiddagen.
Första kilometrarna kändes lite osäkra. Hondan kändes
motsträvig i svängarna – ville hela tiden räta upp
sig och det var svårt att bestämma spårvalet exakt. Jag
kom att tänka på att det kunde vara lågt lufttryck i
däcken och svängde in på Statoil. Mycket riktigt.
En helt annan motorcykel
med rätt tryck i däcken. Fantastiskt att så lite kan göra
så mycket. Minnet av provkörningen från förrförra
sommaren stämde ganska bra. Mycket bekväm, inget som helst vind
eller turbulens med kåpglaset i högt läge. Stegvist ökande
vindström när jag sänker glaset men fortfarande ingen störande
turbulens eller buller i hjälmen.
Jag sänkte sadeln
från mellanläget till lägsta för att lättare
kunna sätta hela foten i marken vid stopp. Sadeln känns lite
hal med textilkläder. Man har inte som på BMWn en given mycket
urholkad (men bekväm) sittplats, utan glider omkring på den
i jämförelse mycket stora sittytan. Kan kanske vara en fördel
vid långkörning då man enklare kan byta körställning.
Mina lite mer tajta skinnbyxor som jag normalt använder vid varmare
väder, ger antagligen betydligt bättre fäste.
Själva körningen
kan nästan beskrivas som sensationslös förutom den oerhörda
kraften i motorn på nästan alla varv. Man glider fram på
vägen i alla farter. Storleken, den skyddande kåpan och den
vibrationsfria motorn ger inte samma kontakt med vare sig motorcykeln
eller omgivningen och vägen, jämfört med en mindre och
vibrerande tvåcylindrig motorcykel. Men storleken och den skyddande
kåpan är naturligtvis att föredra på långkörning
och i lite sämre väder. Plus möjligheten att packa saker
på ett smidigt sätt. Hur har jag klarat mig utan lättåtkomliga
handskfack för småsaker tidigare?
Hondan känns mycket
lättsvängd i förhållande till storleken. Det krävs
inga större ansträngningar för att lägga över
den från ena sidan till en den andra. Fungerar mycket bra på
småvägar. Tyngden känns i korsningar och andra tvära
svängar i låg fart, men den går utan protester på
tomgång vid krypkörning och man behöver inte slira på
kopplingen som på BMWn som känns högre växlad och
kräver lite gas för att starta utan protester.
Tomgångsvarvtalet
justeras upp automatiskt vid varmkörning, vilket är praktiskt,
men samtidigt är det lite irriterande att behöva stå med
2500 rpm i tomgångsvarv i ett par minuter. På BMWn kan man
sänka varvtalet med en spak så fort motorn kommit igång.
Växellådan
är som väntat smidig, men jag har ännu inte riktigt koll
på vilken växel som ligger i och lämpligt fartområde
för olika växlar. Den drar ungefär lika snällt nästan
oavsett växel!
Instrumenten är mycket
omfattande och tydliga (men visst visar hastighetsmätaren lite för
mycket, eller känns det bara så?). Yttertemperaturmätare,
dubbla trippmätare, klocka och färddator som visar bränsleförbrukning
och återstående sträcka tills bränslet är slut.
Jag har läst klagomål över att LCD-panelen skulle vara
svårläst i solljus, men jag tycker den fungerar rätt bra.
Den enda besvikelsen är
faktiskt något så trivialt och barnsligt som motorljudet.
Den mesta man hör är lite surrande och vinande – förutom
på högre varv där den ryter till ganska ordentligt. En
viss del av känslan med motorcykel sitter trots allt i ljudet och
vibrationerna – tycker jag som är van vid två cylindrar
och lite mer muller.
Med en acceleration från
noll till hundra på 3,4 sekunder är ju hojen egentligen ett
monster förklätt i ett harmlöst yttre, men med förmåga
att vråla till när det behövs.
|
|